Racestory av Hannes Rapp, en ung ultralöpare.

Hej läsare, Christian vid tangenterna nu inledningsvis. Vi kommer då och då ha en racestory här på bloggen. Och först ut är Sveriges näst gladaste Ultralöpare Hannes Rapp (Elov är etta). Hannes var 17 år när han sprang SM på Ultra trail i fjol på 80 km. Och han representerade IFK Sala. Och nu lämnar jag över tangenterna till honom. 

H2 Ultra Trail. Svenskt mästerskap i Ultra Trail 80 km.

För bara två år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag en dag skulle stå på startlinjen till ett svenskt mästerskap på 80 kilometer. 80 kilometer, det är en absurd sträcka när man tänker på det. Ändå stod jag på startlinjen efter 30 mil i husbilen. Från Sala till Trollhättan. Regnet hängde i luften och nervositeten pirrade i magen. Plötsligt sa det pang och vi sprang i väg. De första kilometrarna gick på asfalt, benen rullade på och det var skönt att ha kommit i väg. Efter några kilometer övergick underlaget till trail och förblev så resten av loppet.
Jag hade en ovanligt bra känsla i kroppen. Jag kände mig lätt, kontrollerad och vaken. Energiplanen var lika enkel som den var effektiv. En gel var femte kilometer. Inget krångel. Det fungerade perfekt.

Trots att regnet periodvis öste ner gick det inte att missa hur vackert det var uppe på Halle och Hunneberg. Det hade bildats en lätt dimma och ibland tittade solen fram mellan molnen. Det var mycket vackert.
Banan var upplagd som en 50 kilometersslinga följt av ett avslutande varv på 30 kilometer. De första 50 kilometrarna flöt på bättre än vad jag hoppats på. Jag hittade tidigt en kompis (Peter Schalin) och sprang dessutom med delar av damtäten (Lisa Ring och Weronika Brzuchalska). Det var trevligt med sällskap och det gjorde nog att det gick snabbare än planerat. Jag hade bestämt med pappa att han skulle möta upp mig vid en station efter drygt 34 kilometer för att fylla på med gels. Han var däremot ute på egna cykeläventyr och jag sprang snabbare än tänkt. Vi missade därför varandra ute på banan och sågs i stället vid varvningen efter 50 kilometer. Vid varvningen kände jag mig oförskämt bra. Fem mil i kuperad trailterräng och ändå pigg. Det gav mig självförtroende och mitt drömmål om sub 8 timmar var inte längre en dröm. Det var en möjlighet.

De sista 30 kilometrarna var tuffare, men det var en kontrollerad trötthet. Inget ras och inget mörker. Jag minns att jag tänkte: ”Det här gillar jag.” Känslan av att göra något man gillar men att samtidigt utmana sig själv. Det är guld!
Himlen öppnade sig igen och det började åska och blixtra. Stigarna förvandlades till bäckar men vi fortsatte att plaska fram.
Efter ett tag kom jag och Peter i kapp damledaren (Karin Nilsson) och vi sprang några kilometer ihop.
Med tio kilometer kvar kände jag att benen hade mer att ge och att sub 8 timmar verkligen var inom räckhåll. Jag bestämde mig för att göra ett ryck och sprang ifrån både Peter och Karin. Farten ökade och kilometerna tickade ner. Den sista kilometern tog däremot aldrig slut. Det kändes som en evighet men till slut så kom jag fram.

Målgången var magisk. Känslan av att nästan allt fungerat var grym. All träning inför loppet hade gett resultat.
Top 10 på SM av alla totalt! 80 kilometer på under 8 timmar! Ibland är löpningen sagolik.
Det här var en sådan dag.

Då tackar vi Hannes för denna text och önskar honom lycka till framöver med sin löpsatsning. In och följ honom på instagram.