Första egna erfarenheterna av Lactigo.
Till att börja med så är detta inget betalt samarbete. Vi (jag och min vän) har själva betalat för burkarna. Efter att ha hört talas om produkten i snart ett år kändes det spännande och skoj att äntligen få testa. Lactigo är en kräm du smörjer på innan träning. Och de ställen som är insmorda är då, om man ska tro på produktbeskrivningen, mer villiga att arbeta intensivt längre eller i alla fall med en mindre brännande känsla i musklerna. Så detta lämpar sig bäst för anaerob träning. Alltså att du tränar så intensivt att kroppen ackumulerar mer mjölksyra än vad den samtidigt kan ta hand om. Man upplever då ofta en brännande känsla i musklerna. Lactigo, innehållande magnesium och karnosin, ska då hålla mjölksyran på stången, samt påskynda återhämtningen. Låter nästan för bra för att vara sant.
Efter att ha pratat med ett par löpare som nyttjat detta en längre tid blev jag än mer nyfiken. Ett par var lyriska och tyckte verkligen de märkte skillnad, och någon tyckte att det var lite som ett lotteri, ibland trodde han att han fick hjälp och ibland märkte han inget.
Jag skulle först göra testet en fredag på mina sedvanliga intervaller, men glömde då av det. Vilket jag i efterhand var tacksam för. Passet jag körde gick superbra, och jag blev väldigt nöjd. Så om jag innan hade smort mig med Lactigo hade jag troligen tillskrivit krämen att det gick så bra. Nu berodde det i stället på att jag var bra och satte passet planenligt.
Jag har läst vetenskapsteori på Högskolan back in the days och fattar att det jag och min vän gör nu placerar sig väääääldigt lågt i den vetenskapliga hierarkin. Upplägget jag körde var att använda mig av Lactigo innan och efter de två intervallpassen jag gör varje vecka nu. Ett pass är 3*2 km i tröskeltempo och det andra passet är 3*1 km i 5 km-fart så det blir anaerobt. Det är givetvis upp- och nedjogg i de bägge passen. Passen är ganska lätta att försöka få till lika. Jag gör dem samma dag varje vecka, och jag har samma arbetsbelastning de dagarna och sömn och kost likvärdiga. Jag brukar skatta det första passet 15 på Borgskalan och det andra 16. Det var det jag skulle försöka replikera.
Min vän valde ett annat upplägg. Han smorde sig efter ett långpass i lugnt tempo för att se om man kände sig fräschare dagen efter än vad han burkar efter långpass. Han är en van ultralöpare så han har skaplig koll på hur han brukar känna. Samt att på ett intervallpass så valde han att bara smörja ett ben för att se om han upplevde någon skillnad.
Som sagt vi lär inte bli publicerade i någon vetenskaplig tidsskrift. Men detta var det vi kom på och tyckte var skoj.
Resultatet då:
Jo för egen del rapporterar jag in likvärdig känsla under de bägge passen båda veckorna. Eventuellt lite bättre känsla på tröskelintervallerna när jag var smord. Men väldigt liten skillnad i så fall. Sådant kan ju alltid vara slumpen. Däremot när jag skattade min känsla ca 2h efter passet, vilket jag har för vana att göra, så vann Lactigo stort. Mycket bättre känsla. Kände mig inte alls sliten eller stum. Och när jag morgonen efter gjorde samma skattning var det fortsatt bra mycket bättre de passen med Lactigo än utan.
Min vän som hade en annan approach gjorde dessa iakttagelser. Han smorde sig som tidigare skrivet efter långpasset och upplevde sig väldigt fräsch i benen dagen efter. På ett intervallpass smorde han det ena benet både innan och efter passet. Och inbillade sig att det var en lite annorlunda känsla i slutet av passet. Att det smorda benet var ”bättre”, benet var dessutom klart fräschare dagen efter.
Det vi bägge konstaterat är att, placebo eller ej, så tycker vi att det var skillnad åt det bättre hållet. Vi är initialt nöjda och fortsatt intresserad av Lactigo. Men som vanligt, mer ”forskning” behövs.
Vid pennan// Christian
Spring stolt och lita aldrig på den första kilometern.
Och ja, Lactigo säljs här på shopen. Prova gärna. Och framförallt kommentera detta blogginlägg om du har testat. Vad tycker du?
0 kommentarer